leva på sparlåga

det är lite mycket på en gång just nu... skola för mig, jobb för roger, dagis för neli, inget dagis för sixten. samtal, möten, att göra-n... snart regionhab i tre veckor för att direkt efter det köra intensivt på move & walk i fyra veckor... som sagt, det är lite mycket på en gång nu.. ovanpå det har min pappa precis dött, hade begravning igår och först nu känns det som att man kan gå vidare... nej, jag har inte grävt ner mig i sorgen´, men det har känts som att man väntat på något.. å nu vet jag vad det var jag har väntat på...

roger sa till mig idag: -jag skulle så gärna vilja höra dig säga att du längtar efter mig.. för just nu känns det som att jag är någon som tar hand om barnen och hemmet...

vad han inte kan förstå.. lr vill för den delen.. är att jag längtar efter honom så det gör ont i mig; längtar efter honom, efter oss, efter vi.. längtar efter tiden till oss, för just nu är det den som får försakas...
men det är just det.. när det är såhär mycket; när vi möts i dörren mellan skola och jobb; när roger inte får sova ordentliga tider, när jag går runt och är orolig för honom, att han måste ta hand om sig själv.. hur nära vi än är.. så blir vi långt ifrån varann då..
kan inte förklara bättre än så... jag och roger är alltid närmst, har alltid varit och kommer alltid vara.. men; kalla det försvarsmekanism från min sida... vid såna här perioder (och denna är RENT UT SAGT FÖR JÄVLIG; jag kallar det inte ens ett liv för tillfället, det får nöja sig med att tilltalas en period) så gör jag precis som med annat som är för jobbigt... jag placerar det i ett gömt skrymsle.. där får det ligga och verka och värka, för att sen minska... och då, när livet ger tillfälle, då tar jag fram och pratar om det...

men inte under tiden; det går inte.. för då skulle jag inte få ihop det... som jag och en annan CP-mamma pratade om häromdagen.. just när det är som mest att göra, när man inte har uttrymme lr tid lr ork ens för att städa lr titta på tv för den delen; då är det som att man trycker på en play-knapp och kör på; tills dess att perioden är slut...

jag älskar mín man, han är ju bäst helt enkelt =) och snygg för den delen =)

alla dessa goda ursäkter

sitter och pluggar nu; bara så ni vet... "modern teoribildning i socialt arbete" är boken jag läser...
men jag har tagit fasta på en sak som hon som föreläste om studieteknik sa - pausa! så d gör jag =) i tid och otid...

jag måste lära mig detta jag vet.. men jag är fullständigt värdelös på att plugga hemma! finns ju så mycket annat att göra... sen om d e så mycke roligare vet ja inte.. men d e annat...

de två älskade sover sött.. dom har spenderat dagen hos moster N; och då e dom alltid trötta efteråt... Vet inte vad hon gör med barnen.. men hon gör d bra =)
längtar till jag får träffa mina barn... en hel dag..
längtar till jag får umgås med min man, en hel helg...

funderade igår på om jag borde vara "mer ledsen", mer nedgrävd osv... men sen så kom jag på... att sorgen inte syns betyder inte att den inte finns där.. i mitt fall kikar den fram då och då... idag ringde jag till pappas telefonsvarare när jag tänkte för mycket... det kändes bra...

i övrigt brhöver jag en synundersökning... behöver den mycket! (men iof kan jag ju använda vila ögonen som en ursäkt för att göra annat..?)

imorrn kickar 5årsgruppen igång för neli - tigrarna heter deras grupp... å imorrn ska dom iväg å åka pulka.. bara dom, dom stora barnen... neli tyckte jag, roger, sixten, moster N, kusin M, kompis S med dotter E skulle följa me... Besvikelsen var stor när hon förstod att ALLA hade nåt annat dom var tvungen att göra; jobba, skola etc.. Ja, suck... e inte livet så enkelt ibland =)

å våran stora lille kille.. ska börja dagis om ett par veckor... herregud, han föddes ju nyss! ´för att vara nyfödd e han riktigt duktig på å gå ;) vandrar omkring här hemma, flyttar saker... fixar... e tillfreds...

dessa två, de älskade två... vad skulle jag göra utan dem? ¨ och den sista pusselbiten i min alldeles egna treenighet, Roger... vad skulle jag göra, vem skulle jag vara... utan? Känns tryggt att aldrig behöva få svar på det...

jaha ja.. Malcolm Payne kallar... får väl göra honom sällskap en stund... tills jag kommer på nåt annat...

att möta döden..

har varit och tittat på pappa en sista gång idag.. jag vet inte vad jag hadé väntat mig och jag kan inte svara på om "förväntningarna" infriades... Jag vet att det var lugnt och harmoniskt, jag vet att det kom några tårar, jag vet att det var tryggt att ha Roger där...

Jag har sett en död människa förut... Men skillnaden då var att jag var med när han dog; när de stängde av respiratorn.. Och sen fick vi komma in igen nån timme senare och säga farväl till honom; där han låg fridfull och fortfarande "ganska rosig om kinderna" (ursäkta uttrycket)...

skillnaden idag var att.. pappa har varit död i över två veckor... det blir på något sätt mer uppenbart att han är död; det syns på ett annat sätt.. förgängligheten pågår hela tiden; den blir mer tydlig nu... Den största skillnaden är nog att det var min pappa som låg där... men det såg inte ut som min pappa på nåt sätt... för insjunken... för död...

men det känns bra.. att ha sett honom... tror jag...
skulle vilja se honom en gång till, i livet, och i döden... men sen skulle jag vilja se honom en gång till... som min syster L sa.. sista gången räcker aldrig; det behövs alltid en gång till...
sorgen är inget man kommer över, den är något man måste gå igenom..

vill titta på kortet.. men vågar inte... att möta döden ensam, om än bara på kort klarar jag inte.. inte än..
så jag väntar... till roger är här..

igen pappa... om ja bara fick se dig igen...

sov gott pappa - för evigt

min pappa är död.
men vi vet inte när han dog.. i fredags? i lördags? i söndags?
vi vet bara att vi försökte få tag på honom över helgen men inte fick nåt svar. och vi vet också att min syster med polisens hjälp tog sig in i hans lägenhet.
Och hittade honom död i sängen.

han har försökt ta sig upp ur sängen när hans kropp inte ville mer.
ena benet var svängt över sängkanten, likaså ena armen.
då dog han.
jag vet inte vad som hände; jag kan bara hoppas att han slapp ha ont; att hans allra allra sista tid i livet inte var panik och ångest utan att bilder på alla oss, hans barn, fanns på näthinnan där vi vinkade hejdå, och berättade för honom att vi älskar honom.
jag tror det var så...

god natt pappa... sov så sött...
tills vi ses igen

i-landsproblem

har ingen bil :(

alla dessa trista besked

igår var till en början ingen bra dag... sen blev den bättre... å sen lite sämre igen.. för att sluta rätt bra =)

skulle följa med lilla syster yster till lab för att ta blodprov. Ärtan, våran lilla gröna bil, har krånglat en del (&!%¤#%) så jag var förberedd på en promenad eftersom roger hade den andra bilen till jobbet. ställde ingen klocka i förrgår eftersom jag med blint hopp litar på sixten som väckarklocka. Inte denna dagen visade det sig. Vi vaknade halv 8 (då vi skulle behövt gå hemifrån).. så upp, ringa min andra syster och väcka henne och säga att hon fick följa med nuttis till vårdcentralen. Ringa nuttis, be om ursäkt och säga att det ändå var ordnat.
Men ändå en bra dag.

Sen vet jag inte vad som hände; fick som vanligt städmani, fick ingenting gjort, tittade på mina smutskläder som låg på golvet i badrummet efter att jag hade duschat och orkade inte ta upp dom och gå med dom till tvättstugan. Telefonen ringde om och om igen.. förstod dom inte att jag inte ville svara!!
dåligt samvete för sixten, arg på mig själv, irriterad på folk.. kombination omöjlig...

Behövde iaf ut sen för sixten och neli skulle vara hos moster under eftermiddagen. Ringde roger, fortfarande ingen skön känsla. kom fram till jessica, hjälpte henne i trädgården lite och vips.. mådde bra igen =) sms:a roger och förklarade för honom att jag är så glad att han finns...
ner å hämta fröken bus på dagis; promenad till moster. lämna barnen. åka med tobbe (nelis pappa) till borås - videokväll på habiliteringen; de har filmat barnen under hösten på musikgruppen.. det är så kul att se!

väl uppe så var det flera barn där.. men då kunde ju neli följt med!! jaja...
dom öppnar iaf med att säga att grupp- och kursverksamheten på borås habilitering lägger ner vid årsskiftet... Man tackar! Och våra barn tackar!

hem till syster J igen, hämta barn, äta kebab.. för att sen åka hem.. å gå direkt i säng tillsammans med jonas helgesson...

han lixom vi flyttar bussar... varje dag...

en vecka i livet...

den senaste veckan har bara sprungit bort... men den har varit härlig! förra lördagen fick vi besök av två härliga CP-familjer; med två underbara ungar - noah & jolina... som vanligt springer timmarna... Men nu längtar jag till att få träffa bara CP-mammor och CP-pappor med för den delen =)
Har iaf bestämt med en av de underbara att vi ska ut och äta och dricka vin asap i januari; prata skit, skratta och kanske gråta en skvätt... härligt ska det bli...

i fredags åkte jag till min syster efter att jag lämnat neli på dagis... skulle följa med henne till läkaren och sen skulle hon permanenta storasyster... Hos doktorn gick det bra; vi skrattade och försökte få henne i kassan att förstå det roliga att få två besök på VC till priset av ett (både DSK och DR för 100kr). men den bekanta Johansson-humorn gick inte hem där...
PÅ väg därifrån skulle jag backa ut bilen som stod nära en stenmur; farligt nära visade det sig. Besöket på VC blev uppenbarligen dyrare än 100kr; vad kostar det att ta bort repor och lacka om lampan och skärmen å bilen?? till mitt försvar hör att jag pratade i mobilen samtidigt... Lr kan det räknas som ett försvar eller bara som jävligt dumt?!?

Permanenten gick väl sådär; vart de svallande lockarna blev av det kan jag inte svara på.. Men om där finns en och annan småfågel därute som saknar nånstans att bo finns det alltid en plats i mitt hår...

Igår hade vi en heldag med barnen.. Först eldorado i göteborg; vilket ställe... Cornelia älskar det, ch det är människor som henne där! Nån sitter i rullstol, nån går om än lite stappligt; nån har en miniwalk/bronco/pony... Hon njuter.. vi njuter.. för vår egen, men framförallt för hennes, skull...

sedan toys r´us på hisingen. Neli fick springa i miniwalken... Och sprang det gjorde hon än hit, än dit- Det ville hon, den där tog hon osv osv... Med en McDonald´s-paus på mitten lyckades vi stänga även den affären. Vi har nog någon form av rekord i att stänga affärer i vår lilla familj. Många skulle säga att vi är ute för sent och är tidsoptimister, men jag skulle vilja säga att det beror på att vi har det gott, myser och lixom glömmer av petitesser som öppettider...

helt plötsligt idag fick jag egentid! Roger och Neli satte sig och gjöt gipsfigurer; sixten levde rövare i Nelis rum... Och helt plötsligt visste jag inte vad jag skulle göra... I vanliga är tiden så planerad att man vet att mellan den och den tiden när sixten sover och neli står i hippon och tittar på film ska jag göra detta.. Men så blev det inte idag.. Och herre; då visste jag inte... vad. jag. skulle. göra.
så jag hamnade här.. med en kopp kaffe. och gäspen i mungipan... och med en härlig känsla i sinnet...

ha en bra dag alla... det har vi =)

kram