att möta döden..

har varit och tittat på pappa en sista gång idag.. jag vet inte vad jag hadé väntat mig och jag kan inte svara på om "förväntningarna" infriades... Jag vet att det var lugnt och harmoniskt, jag vet att det kom några tårar, jag vet att det var tryggt att ha Roger där...

Jag har sett en död människa förut... Men skillnaden då var att jag var med när han dog; när de stängde av respiratorn.. Och sen fick vi komma in igen nån timme senare och säga farväl till honom; där han låg fridfull och fortfarande "ganska rosig om kinderna" (ursäkta uttrycket)...

skillnaden idag var att.. pappa har varit död i över två veckor... det blir på något sätt mer uppenbart att han är död; det syns på ett annat sätt.. förgängligheten pågår hela tiden; den blir mer tydlig nu... Den största skillnaden är nog att det var min pappa som låg där... men det såg inte ut som min pappa på nåt sätt... för insjunken... för död...

men det känns bra.. att ha sett honom... tror jag...
skulle vilja se honom en gång till, i livet, och i döden... men sen skulle jag vilja se honom en gång till... som min syster L sa.. sista gången räcker aldrig; det behövs alltid en gång till...
sorgen är inget man kommer över, den är något man måste gå igenom..

vill titta på kortet.. men vågar inte... att möta döden ensam, om än bara på kort klarar jag inte.. inte än..
så jag väntar... till roger är här..

igen pappa... om ja bara fick se dig igen...