2009-11-04

vänner och familj

hej..

vi är ett stort gäng CP.mammor och pappor som näterkar via mail. det senaste har vi diskuterat kring vänner som har försvunnit. tänkte att jag skulle skippa att vara med i den diskussionen, trots att det ligger mig nära hjärtat. att ligga nära hjärtat innebär här att det gör ont, nästan för ont ibland. men jag satt och läste blogg igår och blev så inspireras att sophia var så öppen och stark att jag kände att jag oxå kan.

När jag var yngre hade vi fullt hus för det mesta; hittade alltid på något, var aldrig hemma. när jag och cornelias pappa träffades var det partaj, det var fika, det var umgås... Så blev jag gravid, fortf mycket utgång, utan alkohol dock. fortfarande mycket fika, fortfarande mycket umgås.
så föddes då mitt hjärta; både bokstavligt och bildligt... och det var fortfarande mycket fika och mycket umgås. Sen började möten, träffar och annat komma, iom att vi blev inskrivna på hab. man hade inte alltid tid; det bar lite mer emot att skaffa barnvakt osv.. När neli var liten var hon ganska jämlik sina jämnåriga men ju äldre hon blir desto mindre lik dem blir hon; dvs hon blir också tyngre och tuffare att "jobba med". på många sätt är hon enklare, men på många sätt svårare.

idag sitter jag här och har inte en enda vän kvar från då... det skär i hjärtat, skulle ljuga annars. samtidigt som det startar igång tankar om riktiga vänner, i vått och torrt, i med- och motgång.. är det riktiga vänner som inte fortsätter ringa för att man inte alltid har tid eller lust eller ork att hitta på något? för att man inte alltid är på humör för att prata? nej, jag tycker inte det.. De flesta dagar är jag precis som jag brukade, på de flesta vis. andra dagar är jag precis tvärtom. men så sätt har jag alltid varit sådan att jag drar mig undan när det blir för mycket; börjar umgås igen när kurvan går uppåt. den största skillnaden på mig nu och då är att jag har ett MYCKET större behov att få vara ensam, helt själv. Det kanske helt enkelt beror på att jag aldrig är helt själv.. därför blir behovet större.
har inte många vänner idag, bekanta finns men inte vänner. Min man är min bästa vän; mina systrar är där oxå...

Mina systrar.. min familj...
ända sedan cornelia föddes har jag 100%-igt kunnat lita på att söstra J och N finns där när jag behöver, tar emot mig när jag faller. Kan ringa mitt i natten, åka dit för att gråta, skratta, få hjälp, eller bara vara. Tack! Mamma hjälper till hon med; hon är mormor på riktigt... Tack!
sen har jag en syster som inte kan Neli; hon har inte visat intresse för att lära känna henne och jag har inte försökt. Bor längre bort med..
Där är också problemet... jag har ett mycket stort behov att folk visar att dom är intresserade, att dom vill hjälpa till. Ser jag inte det så skiter jag i det. Syster J sa till mig: du vet att vi finns här för dig... Men malin, du måste lära dig att svälja stoltheten och be om hjälp. Smärtsamt, sant och skapar tårar.

I år har det varit jävligt! Riktigt jävligt. Kan inte räkna de dagar och kvällar jag har gråtit själv, med roger, med barnen... Ingen som ser, ingen som vet.. Funkar fasaden funkar det inre..?

Jag jobbar på att hitta min grej; vill så gärna vara aktiv och jobba för Neli och hennes likar.. men vet inte vart jag ska börja eller hur det ska gå till...
behöver, behöver, behöver...

avslutar med att svälja stoltheten och be om hjälp....

/malin

4 kommentarer:

  1. Kram! Känner igen mig mycket i det du skriver. Det är jobbigt att vara stark utåt när man har så mycket känslor inuti som behöver ut. Du är modig som ber om hjälp.

    SvaraRadera
  2. Kram gumman, vet precis hur du känner...jag finns inte så långt bort det vet du..

    SvaraRadera
  3. Vi är många som försöker hålla fasaden uppe men vi kanske borde fråga oss varför...man är starkare om man vågar visa sig svag. Genom att visa oss starka så gör vi oss själva en björntjänst.

    SvaraRadera
  4. du själv som valt bort dina vänner tyvärr!
    tråkigt men sannt... vi fanns också för dig dygnet runt, mem det dög tydligen inte !

    SvaraRadera