att hitta sin balans

Det hände en grej för en å en halv vecka sen... I korta drag kan man säga att R ramlade ner på jorden ordentligt, lr sprang in i den där väggen som vi egentligen borde upptäckt tidigare; han sprang in i den ordentligt... så tror jag att det var i alla fall.
Ambulans, barnvakt, oro... Men ingen gråt, inga tårar.. ska inte visa honom att jag är orolig, att jag inte vet om jag vågar släppa honom med barnen, ska han verkligen köra bil? samtidigt som jag måste putta honom framåt... du måste våga, ha inte dåligt samvete, inget hände, du körde inte av vägen, vi mår bra...

för varje dag som gått sen dess har jag funderat, ältat, vänt... vad var det egentligen som hände? kommer det hända igen? vad betyder det för våran familj, för oss? Hur kan jag hjälpa honom... utan att ömka, utan att klandra...

men han klandrar mig... mig och barnen... det sa han idag... visserligen i vrede.. men ändå? kan man på eget bevåg lägga till ilskna/panikslagna/rädda människor till kategorin - av dem får man sanningen (tillsammans med barn och fyllehundar).. tror egentligen inte han menade det så... på det sättet.. men vi har alla del i hur han mår; självklart har vi det. men ingen bär all skuld.

vi har sagt till honom att han måste tänka på sig själv; att ta hand om sig själv... men nu... nu har det gått överstyr.. min man är inte min man längre.. han är precis som vanligt, men ändå så olik sig själv.. det är det där med att hitta sin balans.. inte allt, inte inget; men lite av var.. det jobbar vi med nu; var för sig men samtidigt tillsammans... vi klarar detta oxå, som allt annat...

tillsammans har vi en bi-polär sjukdom, jag och Roger... Han står för maniskheten och jag står för depressiviteten... vi bildar ett bra par :)