sov gott pappa - för evigt

min pappa är död.
men vi vet inte när han dog.. i fredags? i lördags? i söndags?
vi vet bara att vi försökte få tag på honom över helgen men inte fick nåt svar. och vi vet också att min syster med polisens hjälp tog sig in i hans lägenhet.
Och hittade honom död i sängen.

han har försökt ta sig upp ur sängen när hans kropp inte ville mer.
ena benet var svängt över sängkanten, likaså ena armen.
då dog han.
jag vet inte vad som hände; jag kan bara hoppas att han slapp ha ont; att hans allra allra sista tid i livet inte var panik och ångest utan att bilder på alla oss, hans barn, fanns på näthinnan där vi vinkade hejdå, och berättade för honom att vi älskar honom.
jag tror det var så...

god natt pappa... sov så sött...
tills vi ses igen

i-landsproblem

har ingen bil :(

alla dessa trista besked

igår var till en början ingen bra dag... sen blev den bättre... å sen lite sämre igen.. för att sluta rätt bra =)

skulle följa med lilla syster yster till lab för att ta blodprov. Ärtan, våran lilla gröna bil, har krånglat en del (&!%¤#%) så jag var förberedd på en promenad eftersom roger hade den andra bilen till jobbet. ställde ingen klocka i förrgår eftersom jag med blint hopp litar på sixten som väckarklocka. Inte denna dagen visade det sig. Vi vaknade halv 8 (då vi skulle behövt gå hemifrån).. så upp, ringa min andra syster och väcka henne och säga att hon fick följa med nuttis till vårdcentralen. Ringa nuttis, be om ursäkt och säga att det ändå var ordnat.
Men ändå en bra dag.

Sen vet jag inte vad som hände; fick som vanligt städmani, fick ingenting gjort, tittade på mina smutskläder som låg på golvet i badrummet efter att jag hade duschat och orkade inte ta upp dom och gå med dom till tvättstugan. Telefonen ringde om och om igen.. förstod dom inte att jag inte ville svara!!
dåligt samvete för sixten, arg på mig själv, irriterad på folk.. kombination omöjlig...

Behövde iaf ut sen för sixten och neli skulle vara hos moster under eftermiddagen. Ringde roger, fortfarande ingen skön känsla. kom fram till jessica, hjälpte henne i trädgården lite och vips.. mådde bra igen =) sms:a roger och förklarade för honom att jag är så glad att han finns...
ner å hämta fröken bus på dagis; promenad till moster. lämna barnen. åka med tobbe (nelis pappa) till borås - videokväll på habiliteringen; de har filmat barnen under hösten på musikgruppen.. det är så kul att se!

väl uppe så var det flera barn där.. men då kunde ju neli följt med!! jaja...
dom öppnar iaf med att säga att grupp- och kursverksamheten på borås habilitering lägger ner vid årsskiftet... Man tackar! Och våra barn tackar!

hem till syster J igen, hämta barn, äta kebab.. för att sen åka hem.. å gå direkt i säng tillsammans med jonas helgesson...

han lixom vi flyttar bussar... varje dag...

en vecka i livet...

den senaste veckan har bara sprungit bort... men den har varit härlig! förra lördagen fick vi besök av två härliga CP-familjer; med två underbara ungar - noah & jolina... som vanligt springer timmarna... Men nu längtar jag till att få träffa bara CP-mammor och CP-pappor med för den delen =)
Har iaf bestämt med en av de underbara att vi ska ut och äta och dricka vin asap i januari; prata skit, skratta och kanske gråta en skvätt... härligt ska det bli...

i fredags åkte jag till min syster efter att jag lämnat neli på dagis... skulle följa med henne till läkaren och sen skulle hon permanenta storasyster... Hos doktorn gick det bra; vi skrattade och försökte få henne i kassan att förstå det roliga att få två besök på VC till priset av ett (både DSK och DR för 100kr). men den bekanta Johansson-humorn gick inte hem där...
PÅ väg därifrån skulle jag backa ut bilen som stod nära en stenmur; farligt nära visade det sig. Besöket på VC blev uppenbarligen dyrare än 100kr; vad kostar det att ta bort repor och lacka om lampan och skärmen å bilen?? till mitt försvar hör att jag pratade i mobilen samtidigt... Lr kan det räknas som ett försvar eller bara som jävligt dumt?!?

Permanenten gick väl sådär; vart de svallande lockarna blev av det kan jag inte svara på.. Men om där finns en och annan småfågel därute som saknar nånstans att bo finns det alltid en plats i mitt hår...

Igår hade vi en heldag med barnen.. Först eldorado i göteborg; vilket ställe... Cornelia älskar det, ch det är människor som henne där! Nån sitter i rullstol, nån går om än lite stappligt; nån har en miniwalk/bronco/pony... Hon njuter.. vi njuter.. för vår egen, men framförallt för hennes, skull...

sedan toys r´us på hisingen. Neli fick springa i miniwalken... Och sprang det gjorde hon än hit, än dit- Det ville hon, den där tog hon osv osv... Med en McDonald´s-paus på mitten lyckades vi stänga även den affären. Vi har nog någon form av rekord i att stänga affärer i vår lilla familj. Många skulle säga att vi är ute för sent och är tidsoptimister, men jag skulle vilja säga att det beror på att vi har det gott, myser och lixom glömmer av petitesser som öppettider...

helt plötsligt idag fick jag egentid! Roger och Neli satte sig och gjöt gipsfigurer; sixten levde rövare i Nelis rum... Och helt plötsligt visste jag inte vad jag skulle göra... I vanliga är tiden så planerad att man vet att mellan den och den tiden när sixten sover och neli står i hippon och tittar på film ska jag göra detta.. Men så blev det inte idag.. Och herre; då visste jag inte... vad. jag. skulle. göra.
så jag hamnade här.. med en kopp kaffe. och gäspen i mungipan... och med en härlig känsla i sinnet...

ha en bra dag alla... det har vi =)

kram

sitter här och sitter

sover hos min syster inatt.. och det har ingenting med tidigare inlägg att göra... bestämt en vecka tillbaka.. roger behövde sin egentid; inte bara den utanför hemmet, utan oxå den i hemmet, själv... utan mig, utan barn...

så jag sover hos min syster inatt; jag och sixten... Cornelia är hos sin pappa., men imorrn ska jag och fröken till öronläkaren; vilken gång i ordningen vet jag inte... det rinner, det geggar, det byter öra... å vi är rädda att det hörande örat ska ta skada av inflammation efter inflammation... men hon är som vanligt tapper våran tjej, som vanligt tapper... Den som ändå kunde föreställa sig vad som krävs av henne för att göra allt det hon gör... att vara den hon är =) våran tjej...

ikväll ska roger spela elgitarr för grannskapet... glad att jag inte är hemma.. dels för att öronen skonas.. men så är jag heller inte så mucket för det.. dansband, pojkband och framförallt vår käre lasse är min grej. och cornelis.. finns ingen, och här skryter jag ;), som är så bra på att sjunga hönan agda som jag är; det är i min själ en sanning.

trött i ögonen nu; dålig sömn, mycket tårar idag, rengöringsmedel från ett hem som håller på att bli julfint. men glad. och fridfull på nåt sätt. lugn och rofylld. känner mig bra. och framförallt lycklig.
vill bara ha mig, neli, sixten och roger.. ingen annan-. min familj är inte större än så; samtidigt som den visst är det. men vi fyra; det är vi...

må gott.. sov gott...

att hitta sin balans

Det hände en grej för en å en halv vecka sen... I korta drag kan man säga att R ramlade ner på jorden ordentligt, lr sprang in i den där väggen som vi egentligen borde upptäckt tidigare; han sprang in i den ordentligt... så tror jag att det var i alla fall.
Ambulans, barnvakt, oro... Men ingen gråt, inga tårar.. ska inte visa honom att jag är orolig, att jag inte vet om jag vågar släppa honom med barnen, ska han verkligen köra bil? samtidigt som jag måste putta honom framåt... du måste våga, ha inte dåligt samvete, inget hände, du körde inte av vägen, vi mår bra...

för varje dag som gått sen dess har jag funderat, ältat, vänt... vad var det egentligen som hände? kommer det hända igen? vad betyder det för våran familj, för oss? Hur kan jag hjälpa honom... utan att ömka, utan att klandra...

men han klandrar mig... mig och barnen... det sa han idag... visserligen i vrede.. men ändå? kan man på eget bevåg lägga till ilskna/panikslagna/rädda människor till kategorin - av dem får man sanningen (tillsammans med barn och fyllehundar).. tror egentligen inte han menade det så... på det sättet.. men vi har alla del i hur han mår; självklart har vi det. men ingen bär all skuld.

vi har sagt till honom att han måste tänka på sig själv; att ta hand om sig själv... men nu... nu har det gått överstyr.. min man är inte min man längre.. han är precis som vanligt, men ändå så olik sig själv.. det är det där med att hitta sin balans.. inte allt, inte inget; men lite av var.. det jobbar vi med nu; var för sig men samtidigt tillsammans... vi klarar detta oxå, som allt annat...

tillsammans har vi en bi-polär sjukdom, jag och Roger... Han står för maniskheten och jag står för depressiviteten... vi bildar ett bra par :)

de mina...

just nu vill jag bara visa er mina änglar.. stora som små =)