sitter här och sitter

sover hos min syster inatt.. och det har ingenting med tidigare inlägg att göra... bestämt en vecka tillbaka.. roger behövde sin egentid; inte bara den utanför hemmet, utan oxå den i hemmet, själv... utan mig, utan barn...

så jag sover hos min syster inatt; jag och sixten... Cornelia är hos sin pappa., men imorrn ska jag och fröken till öronläkaren; vilken gång i ordningen vet jag inte... det rinner, det geggar, det byter öra... å vi är rädda att det hörande örat ska ta skada av inflammation efter inflammation... men hon är som vanligt tapper våran tjej, som vanligt tapper... Den som ändå kunde föreställa sig vad som krävs av henne för att göra allt det hon gör... att vara den hon är =) våran tjej...

ikväll ska roger spela elgitarr för grannskapet... glad att jag inte är hemma.. dels för att öronen skonas.. men så är jag heller inte så mucket för det.. dansband, pojkband och framförallt vår käre lasse är min grej. och cornelis.. finns ingen, och här skryter jag ;), som är så bra på att sjunga hönan agda som jag är; det är i min själ en sanning.

trött i ögonen nu; dålig sömn, mycket tårar idag, rengöringsmedel från ett hem som håller på att bli julfint. men glad. och fridfull på nåt sätt. lugn och rofylld. känner mig bra. och framförallt lycklig.
vill bara ha mig, neli, sixten och roger.. ingen annan-. min familj är inte större än så; samtidigt som den visst är det. men vi fyra; det är vi...

må gott.. sov gott...

att hitta sin balans

Det hände en grej för en å en halv vecka sen... I korta drag kan man säga att R ramlade ner på jorden ordentligt, lr sprang in i den där väggen som vi egentligen borde upptäckt tidigare; han sprang in i den ordentligt... så tror jag att det var i alla fall.
Ambulans, barnvakt, oro... Men ingen gråt, inga tårar.. ska inte visa honom att jag är orolig, att jag inte vet om jag vågar släppa honom med barnen, ska han verkligen köra bil? samtidigt som jag måste putta honom framåt... du måste våga, ha inte dåligt samvete, inget hände, du körde inte av vägen, vi mår bra...

för varje dag som gått sen dess har jag funderat, ältat, vänt... vad var det egentligen som hände? kommer det hända igen? vad betyder det för våran familj, för oss? Hur kan jag hjälpa honom... utan att ömka, utan att klandra...

men han klandrar mig... mig och barnen... det sa han idag... visserligen i vrede.. men ändå? kan man på eget bevåg lägga till ilskna/panikslagna/rädda människor till kategorin - av dem får man sanningen (tillsammans med barn och fyllehundar).. tror egentligen inte han menade det så... på det sättet.. men vi har alla del i hur han mår; självklart har vi det. men ingen bär all skuld.

vi har sagt till honom att han måste tänka på sig själv; att ta hand om sig själv... men nu... nu har det gått överstyr.. min man är inte min man längre.. han är precis som vanligt, men ändå så olik sig själv.. det är det där med att hitta sin balans.. inte allt, inte inget; men lite av var.. det jobbar vi med nu; var för sig men samtidigt tillsammans... vi klarar detta oxå, som allt annat...

tillsammans har vi en bi-polär sjukdom, jag och Roger... Han står för maniskheten och jag står för depressiviteten... vi bildar ett bra par :)

de mina...

just nu vill jag bara visa er mina änglar.. stora som små =)

är han så gnällig egentligen?

bara varit jag och sixten hemma idag...

och som svar på frågan däruppe.
JA DET ÄR HAN!
av 10 timmar mellan morgonvaket och nattsömnen har han sovit, säg 1,5timmar. sen har vi varit och handlat, tog en timme. då har vi 7,5 timmar kvar av hans dag. total ättid av dom, cirka 1,5 timme.
återstår 6 timmar. burit på honom 1 timme av dessa. kvar 5 timmar.
han har lekt själv eller med katten Fritta totalt 1 timme.
Kvar är 4 timmar av gnäll och dra mamma i kjolen-beteende; något jag inte uppskattar. Därför trött i huvudet nu :/

Säger inget mer om det.. Imorrn är en ny dag.. Å då jäklars min bästa herre ska vi komma överens... =)

Ta hand om...

liten blir stor.. eller har hon varit det hela tiden?!?

var på informationsmöte på grundsärkolan igår... Närdom frågade efteråt vilka tankar som kom till oss kan jag bara citera min man:
-"det enda jag kan tänka på är att hon börjar bli så stor"

Cornelia.. Mammas tjej som jag vet börjar bli stor... Men så stor? Skolan? Men jag då?
Det var ju igår som vi kämpade med att hon skulle lyckas hålla sitt lilla huvud centrerat i mitten, när vi trugade med leksaker för att få henne att lyfta sitt lilla ansikte mot oss, om än aldrig så lite. Det var ju inte länge sedan vi blev överlyckliga när hon gick i sin gåstol och faktiskt förflyttade sig! Det var bara häromdagen som jag klippte hennes första hårlock. För bara några dagar sedan tecknade hon sitt första ord!...

Nej, malin... Hon är stor nu... Ni har tom smugit in ett par svordomar bland tecknen ni lär henne för att hon som andra barn ska kunna svära å sedan få en tillsägelse.
Igår var det som hon var på dagis och lekte med sina kompisar. Det var inte så längesedan hon sprang ifrån dig i affären; på egna äventyr.
Det var häromdagen som hennes moster gjorde snygga rastaflätor i hennes långa ostyriga hår. För bara några dagar sen ville hon vara för sig själv och bad dig gå och stänga dörren efter dig...
Nej, malin hon är stor nu...

flytta bussar

slår ett slag för ett fantastiskt initiativ! å vad det ska bli roligt!!

saknad...

Cornelia är hos sin pappa denna veckan... Saknar henne med en intensitet som inte ord kan beskriva... Går in på hennes rum på kvällen när det är dags för mig att lägga sig, en sista smekning över kinden innan natten kommer.. Men hon ligger ju inte där... Hon snusar ju så gott hemma hos sin pappa..
Tänk hur bra hon har det egentligen, våran stora tjej... så många människor som älskar henne, som är där för henne...
Innebär det då att jag är en stor egoist som verkligen vill att hon ska vara här jämt.. Ta ifrån henne tiden med sin pappa. Ta ifrån T tiden med sin dotter...
Kan inte svara på såna frågor...
Vet bara att det gör ont...