våran lilla kille har blivit stor! oj! när händer sånt egentligen?? han har i alla fall börjat dagis; lr ja, börjat skolas in så sakteliga... nu har ju inte jag (mamman!!) varit med dom här två dagarna som gått; men jag har hört av han `(pappan!) att d funkar bra =)

vi har varit lediga tillsammans hela familjen i helgen - härligt och välbehövligt.. och fått tid att sitta ner och prata med roger, diskutera frågor - etik, moral, samhälle, politik. sånt där som vuxna gör. och pratat resa och vilja, sånt där som förälskade gör =) livet är härligt...

imorrn tänker jag vara ledig... av flera anledningar: känns löjligt och onödigt att åka ner till gbg (1,5h dit) för att gå på föreläsning en timme, för sen måste jag åka hem (1,5h igen) för vi ska ha möte med assistansbyrån klockan 14. Det är en god anledning. Men framförallt vill jag väcka barnen och äta frukost med dom. jag vill vara sixten på dagis, jag vill hämta neli efter dagis, äta mellanmål och snicksnacka lite. jag vill läsa tidningen i lugn och ro. jag vill dricka kaffe och prata med roger. jag vill plocka och städa efter barnen. helt enkelt, jag vill vara del av vardagen med familjen, jag saknar dom! så imorrn tänker jag vara ledig...

hade en mycket intressant diskussion med roger om "I love CP".. så fan jag gör! men mycket bra har kommit med nelis diagnos också.. förklarar mer en annan dag..

kramas!

leva på sparlåga

det är lite mycket på en gång just nu... skola för mig, jobb för roger, dagis för neli, inget dagis för sixten. samtal, möten, att göra-n... snart regionhab i tre veckor för att direkt efter det köra intensivt på move & walk i fyra veckor... som sagt, det är lite mycket på en gång nu.. ovanpå det har min pappa precis dött, hade begravning igår och först nu känns det som att man kan gå vidare... nej, jag har inte grävt ner mig i sorgen´, men det har känts som att man väntat på något.. å nu vet jag vad det var jag har väntat på...

roger sa till mig idag: -jag skulle så gärna vilja höra dig säga att du längtar efter mig.. för just nu känns det som att jag är någon som tar hand om barnen och hemmet...

vad han inte kan förstå.. lr vill för den delen.. är att jag längtar efter honom så det gör ont i mig; längtar efter honom, efter oss, efter vi.. längtar efter tiden till oss, för just nu är det den som får försakas...
men det är just det.. när det är såhär mycket; när vi möts i dörren mellan skola och jobb; när roger inte får sova ordentliga tider, när jag går runt och är orolig för honom, att han måste ta hand om sig själv.. hur nära vi än är.. så blir vi långt ifrån varann då..
kan inte förklara bättre än så... jag och roger är alltid närmst, har alltid varit och kommer alltid vara.. men; kalla det försvarsmekanism från min sida... vid såna här perioder (och denna är RENT UT SAGT FÖR JÄVLIG; jag kallar det inte ens ett liv för tillfället, det får nöja sig med att tilltalas en period) så gör jag precis som med annat som är för jobbigt... jag placerar det i ett gömt skrymsle.. där får det ligga och verka och värka, för att sen minska... och då, när livet ger tillfälle, då tar jag fram och pratar om det...

men inte under tiden; det går inte.. för då skulle jag inte få ihop det... som jag och en annan CP-mamma pratade om häromdagen.. just när det är som mest att göra, när man inte har uttrymme lr tid lr ork ens för att städa lr titta på tv för den delen; då är det som att man trycker på en play-knapp och kör på; tills dess att perioden är slut...

jag älskar mín man, han är ju bäst helt enkelt =) och snygg för den delen =)

alla dessa goda ursäkter

sitter och pluggar nu; bara så ni vet... "modern teoribildning i socialt arbete" är boken jag läser...
men jag har tagit fasta på en sak som hon som föreläste om studieteknik sa - pausa! så d gör jag =) i tid och otid...

jag måste lära mig detta jag vet.. men jag är fullständigt värdelös på att plugga hemma! finns ju så mycket annat att göra... sen om d e så mycke roligare vet ja inte.. men d e annat...

de två älskade sover sött.. dom har spenderat dagen hos moster N; och då e dom alltid trötta efteråt... Vet inte vad hon gör med barnen.. men hon gör d bra =)
längtar till jag får träffa mina barn... en hel dag..
längtar till jag får umgås med min man, en hel helg...

funderade igår på om jag borde vara "mer ledsen", mer nedgrävd osv... men sen så kom jag på... att sorgen inte syns betyder inte att den inte finns där.. i mitt fall kikar den fram då och då... idag ringde jag till pappas telefonsvarare när jag tänkte för mycket... det kändes bra...

i övrigt brhöver jag en synundersökning... behöver den mycket! (men iof kan jag ju använda vila ögonen som en ursäkt för att göra annat..?)

imorrn kickar 5årsgruppen igång för neli - tigrarna heter deras grupp... å imorrn ska dom iväg å åka pulka.. bara dom, dom stora barnen... neli tyckte jag, roger, sixten, moster N, kusin M, kompis S med dotter E skulle följa me... Besvikelsen var stor när hon förstod att ALLA hade nåt annat dom var tvungen att göra; jobba, skola etc.. Ja, suck... e inte livet så enkelt ibland =)

å våran stora lille kille.. ska börja dagis om ett par veckor... herregud, han föddes ju nyss! ´för att vara nyfödd e han riktigt duktig på å gå ;) vandrar omkring här hemma, flyttar saker... fixar... e tillfreds...

dessa två, de älskade två... vad skulle jag göra utan dem? ¨ och den sista pusselbiten i min alldeles egna treenighet, Roger... vad skulle jag göra, vem skulle jag vara... utan? Känns tryggt att aldrig behöva få svar på det...

jaha ja.. Malcolm Payne kallar... får väl göra honom sällskap en stund... tills jag kommer på nåt annat...

att möta döden..

har varit och tittat på pappa en sista gång idag.. jag vet inte vad jag hadé väntat mig och jag kan inte svara på om "förväntningarna" infriades... Jag vet att det var lugnt och harmoniskt, jag vet att det kom några tårar, jag vet att det var tryggt att ha Roger där...

Jag har sett en död människa förut... Men skillnaden då var att jag var med när han dog; när de stängde av respiratorn.. Och sen fick vi komma in igen nån timme senare och säga farväl till honom; där han låg fridfull och fortfarande "ganska rosig om kinderna" (ursäkta uttrycket)...

skillnaden idag var att.. pappa har varit död i över två veckor... det blir på något sätt mer uppenbart att han är död; det syns på ett annat sätt.. förgängligheten pågår hela tiden; den blir mer tydlig nu... Den största skillnaden är nog att det var min pappa som låg där... men det såg inte ut som min pappa på nåt sätt... för insjunken... för död...

men det känns bra.. att ha sett honom... tror jag...
skulle vilja se honom en gång till, i livet, och i döden... men sen skulle jag vilja se honom en gång till... som min syster L sa.. sista gången räcker aldrig; det behövs alltid en gång till...
sorgen är inget man kommer över, den är något man måste gå igenom..

vill titta på kortet.. men vågar inte... att möta döden ensam, om än bara på kort klarar jag inte.. inte än..
så jag väntar... till roger är här..

igen pappa... om ja bara fick se dig igen...